Det varma kallhålet

Det är kallt i Nikkaluokta. Förr i världen var det oftast kallast i Sverige. Nu kan det lika gärna vara varmast i Sverige, mitt i vintern. Väderkännaren Henrik Sarri behöver inga vetenskapliga belägg. Det räcker långt med erfarenhet och traditionell kunskap. Det går mot varmare tider.

Nikkaluokta är en fjällby, sex mil nordväst om Kiruna. Vid vägs ände och med Sveriges högsta fjäll Kebnekaise i fonden. Här bor väderkännaren och samen Henrik Sarri.

Henrik fyller snart 80 år och med den erfarenhet han har av väder så känns det helt rätt att fråga honom om vad det är som händer med vädret. Alla pratar ju om den globala uppvärmning.
-Det har hänt en hel del. Mycket stora förändringar. På 40-50 talet exempelvis var det ordentlig kyla. Det var det inte ovanligt med långa köldperioder på mellan 30-40 minusgrader. En vinterdag på 40-talet mätte vi 54 minusgrader under några timmar.

Enligt Henrik Sarri var vädret förr både stabilare och mera förutsägbart.
-Kom det ett högtryck under vintern då kunde det vara kallt i flera veckor. Mellan 20-40 grader. Men när det är så kallt så är det också i regel lugnt. Det blåser ingenting. Nu är vädret mera instabilt. Speciellt på hösten. Då kan det vara plusgrader och varmt till i mitten på november. Likadant är det på vårsidan då isen smälter redan i början på juni.

Den här ”värmen” har gjort att ryktet om Nikkaluokta som kallhål har fått sig en ordentlig törn. Under de senaste åren har det till och med hänt att Nikkaluokta varit varmast i Sverige. I december.
-Visst är det normalt med korta töperioder vintertid, men att vi i tre dagar har över tio plusgrader i December det har aldrig hänt förr. Vi hade över en halvmeter snö och efter tre dagar med blåst och värme så blev det nästan barmark. Man kunde inte köra skoter utan det var fyrhjuling som gällde.

Varför då detta intresse för väder?
-Jag har alltid varit intresserad av väder. När man bor här i Nikkaluokta, vid foten av Kebnekaise, då var man alltid tvungen att studera vädret. Om man kunde fara ut för en vecka eller bara någon dag. Det var viktigt under den tid då vi höll på med ripjakt uppe på fjället.
Väderkunnandet, att förutsäga väder, har gått i arv i släkten Sarri.
-Vi är många utav bröderna som kan väder och den som är mest känd är ju min bror Enok. Han är en väderlegend.

Det normala med väderkännare är att de tyder tecken i naturen för att förutsäga vilket väder som är att vänta. Henrik Sarra läser av sin egen kropp. Hårbotten och fötterna är känselspröt.
-På vintern exempelvis när det är på väg att bli riktigt kallt då känner jag det i härbotten. Det börjar klia. Det är som att hårbotten rör sig och det vet jag att nu blir det kallt.

Hur reagerar då Henriks kropp när det är lågtryck och snöoväder på gång?
- Det är likadant då. Jag känner ingenting om det är ett lätt snöfall på väg, en decimeter eller så. Men när det är ett riktigt snöoväder på gång då känner jag det två-tre dagar i förväg. I fotbottnarna. De börjar vara småfrusna. Då plockar jag ihop barnbarnens leksaker som är utomhus och ser till att ingenting hamnar under snön. Och det stämmer alltid att fotbottnarna börjar frysa innan ett snöoväder.

Det finns en hel del äldre samer som är erkänt duktiga på att förutsäga väder. Frågan är om den kunskapen håller på att försvinna.
-Det kan hända att den håller på att göra det. Jag känner inte någon ung samisk väderkännare. Inte riktigt ännu.

Det låter på Henrik som att det ända är någonting på gång. Att Sarrisläktets väderarv inte försvinner med hans generation.
-Jag vill inte nämna någon av mina barnbarn vid namn men det finns en del som känner, säger Henrik småskrattande med ett hemlighetsfullt leende.
-Jag hoppas att de kan bli väderkännare. Jag tror att arvet går vidare. Det ligger i släkten. Min pappa var väderkännare och det är bra att kunna förutse väder om man ska bli renskötare till exempel. Lönar det sig att fara iväg eller är det lika got att stanna hemma.

SE VIDEO (flash format ca 4 min)